OM ATT VARA ÄNGLAMAMMA & MAMMA SAMTIDIGT

I fredags var det Wave of Light, ett engagemang som bland annat Spädbarnsfonden har marknadsfört. Den gick ut på att hela världen i fredags, 19.00 lokal tid skulle tända ett ljus för att hedra alla änglabarn i världen - ett otroligt fint engagemang, speciellt då det skedde över hela världen och det är verkligen sorgligt att det finns så många människor i världen som upplevt exakt det som vi upplevt.

Man har ju oftast hört att det hemskaste som finns är att som förälder behöva säga adjö och begrava sitt barn och nu när jag själv har upplevt det så är det så bisarrt att man faktiskt har överlevt det som klassas vara det värsta som kan hända en människa.

När jag tände mitt ljus och tänkte på Gabriel var det många tankar som kom upp och dom har faktiskt legat och gnagt mig enda sedan dess. Som jag sagt tidigare så har jag vetat att sorgprocessen och traumahanteringen skulle ändras nu, då jag inte längre är mitt i traumat. Innan så blev allt en tillfällig bearbetning bara för att kunna överleva, medan nu kan vi gå in djupare och verkligen gå igenom allt vi upplevt och känt under dessa tre åren och samtidigt verkligen förstå vad vi gått igenom. Det har ju varit otroligt traumatiserande och vi kommer ju aldrig kunna återgå till att vara dom människor vi var innan allt detta och det finns en sorg i även det. Vi kommer aldrig kunna få vara dom naiva, sorglösa och hoppfulla människorna vi var för 3 år sedan och även det är någonting som vi behöver acceptera, samtidigt som vi behöver få sörja Gabriels död och förlusten av den dröm han gav oss. Han är ju trots allt vår förstfödde, vår enda son och den som gjorde oss till en familj... för vi är en familj även om den inte ser likadan ut som för alla andra och det är så enkelt att glömma när man inte hade sitt barn hos sig.

Nu däremot så har vi ett barn hos oss, en fantastisk dotter och lillasyster och då dyker nya tankar och känslor upp hos mig - en inre kamp och en förvirring om hur jag ska kunna vara en änglamamma och en mamma samtidigt. För sanningen är ju den att jag saknar min son, älskar min son och vill ha honom här hos mig, men samtidigt så skulle det innebära att vi aldrig skulle fått Sofia och jag skulle samtidigt aldrig kunna se mitt liv utan henne. Så det finns en konflikt i mig, en konflikt som jag tror många änglamammor kämpar med när dom får sina regnbågsbarn. Den typen av tankar är heller inte logisk och är inte en typ av tanke som man som människa är skapad att ha. Just nu känns det som att jag kommer att hamna i en situation där jag måste välja mellan Gabriel och Sofia, vilket jag vet är ett beslut jag aldrig kommer att behöva ta men samtidigt så är den där. Under vissa dagar känns det faktiskt som att jag vanhedrar hans minne genom att älska Sofia och att jag väljer henne över honom och det ger mig sånt dåligt samvete mot inte bara honom utan även Sofia. Min största rädsla är att hon inte ska känna sig älskad på grund av min sorg över Gabriel eller att hon ska få leva sitt liv i hans skugga och samtidigt försöka hitta en balans att ha Gabriel i vårt liv och i våra hjärtan.

Som ni hör så är det mycket förvirring hos mig just nu och jag försöker finna logik i en ologisk situation. Som bilden ovan så tydligt beskriver så är inte människan skapad till att hantera sån hjärtesorg och det blir så tydligt när dessa tankar & känslor dyker upp. Hallå, jag sitter och har dåligt samvete för att jag älskar mitt barn - hur fel är inte det?! Men samtidigt är det kanske ett tecken på att jag inte har bearbetat allt än - om det nu går att bli bearbetad i en sån här situation...

Gillar